19/7-10: till mina vänner & jag hoppas ni förstår mig
Jag sitter nästan varje dag och förklarar hur jävla bra det är.
Men vet ni hur jag mår egentligen? Skit.
Visst, det var kul första andra veckan här. Allt var så nytt.
Trodde jag skulle träffa en jävla massa nytt folk.
Men jag har tröttnat på att vara ensam varje dag.
Tröttnat på att inte få skratta och vara med mina vänner.
Tröttnat på att slösa bort sommarlovet.
Bara fakken jobba hela jävla tiden. Varenda dag.
Och på helgerna. Vad händer då? Inget speciellt.
Jag orkar inte vara utan mina vänner. Nu är jag fan trasig igen.
Jag hör nästan varje dag hur mycket ni gör, hur kul ni har.
Läser på era bdb's hur kul ni haft under dagen. Eller hur dåligt.
Jag börjar nästan sakna allt med Köping.
Till och med dramat. Jag vill vara här, men jag vill vara i Köping.
Saknar mitt gamla liv på det sättet att jag alltid hade kul.
Spelar ingen roll vad jag gjorde. Bara att få träffa mina vänner...
Vet ni hur mycket det skulle betyda för mig just nu?
Vet ni hur fakken complete jag skulle bli för den stunden då?
Jag har tröttnat. Vill hem. Men ändå inte.
Jag tänker på morgondagen. Längtar som in i helvete.
Jag ska få träffa mina vänner, dom som gör mitt liv. Mina dagar.
Som skapade min humor. Som gör mig hel. Som jag älskar.
Och till största del, som jag aldrig kommer kunna leva utan.
Jag sitter fan och gråter, fattar ni hur mycket jag saknar er?
Fattar ni hur ont det här gör att uppleva det här?
Känns som att ni bara kommer längre och längre bort.
Fortsätter det såhär, då kommer jag inte längre finnas kvar.
Är ganska jävla säker. För såhär vägrar jag må.
Men vet ni hur jag mår egentligen? Skit.
Visst, det var kul första andra veckan här. Allt var så nytt.
Trodde jag skulle träffa en jävla massa nytt folk.
Men jag har tröttnat på att vara ensam varje dag.
Tröttnat på att inte få skratta och vara med mina vänner.
Tröttnat på att slösa bort sommarlovet.
Bara fakken jobba hela jävla tiden. Varenda dag.
Och på helgerna. Vad händer då? Inget speciellt.
Jag orkar inte vara utan mina vänner. Nu är jag fan trasig igen.
Jag hör nästan varje dag hur mycket ni gör, hur kul ni har.
Läser på era bdb's hur kul ni haft under dagen. Eller hur dåligt.
Jag börjar nästan sakna allt med Köping.
Till och med dramat. Jag vill vara här, men jag vill vara i Köping.
Saknar mitt gamla liv på det sättet att jag alltid hade kul.
Spelar ingen roll vad jag gjorde. Bara att få träffa mina vänner...
Vet ni hur mycket det skulle betyda för mig just nu?
Vet ni hur fakken complete jag skulle bli för den stunden då?
Jag har tröttnat. Vill hem. Men ändå inte.
Jag tänker på morgondagen. Längtar som in i helvete.
Jag ska få träffa mina vänner, dom som gör mitt liv. Mina dagar.
Som skapade min humor. Som gör mig hel. Som jag älskar.
Och till största del, som jag aldrig kommer kunna leva utan.
Jag sitter fan och gråter, fattar ni hur mycket jag saknar er?
Fattar ni hur ont det här gör att uppleva det här?
Känns som att ni bara kommer längre och längre bort.
Fortsätter det såhär, då kommer jag inte längre finnas kvar.
Är ganska jävla säker. För såhär vägrar jag må.
Kommentarer
Trackback
